Att vara på "döhalvan"...
Alltså, jag kan inte riktigt släppa det faktum att flera unga tjejer den senaste tiden har rest sig på bussen för att erbjuda sina platser. Det är väldigt artigt och fint, men jag är också lite frågande. Varför reser de sig för mig? Jag är ju en person i mina bästa år, va' fan, jag går ju på Kisskonsert och gör hårdrockstecken med fingrarna. Jag är max 25 år, egentligen - i alla fall på insidan.
Nu är det ju möjligt att det där med Kiss bara ses som patetiskt av den yngre generationen, det är möjligt att tjejerna på bussen ser en rultig liten tant (jösses vad det tar emot att skriva detta!) som behöver vila sina korvben. Så vips känns det som 25-åringen blev 50+ på insidan också. Det där med att "man är så gammal som man känner sig" får allt en törn ibland.
Detta är så klart ett riktigt i-landsproblem men blev värt en liten bloggreflektion idag.
"Shout it out Loud!"
