Ormfobi? Inte jag inte!
Såg att det är typ "Ormvecka" på Animal Planet. Det får mig osökt att tänka på de gånger jag konfronterats med dessa slingriga djur. På Eskilstuna zoo kan man klappa och fotografera sig med ormar. Det är mestadels modiga barn som gör detta, men jag stegade fram och fick låna ormen. Jag såg hur de andra mammorna ryste. Den här boaormen var mjuk och varm runt halsen. Plötsligt ville den undersöka mitt ansikte och lät tungan spela upp för halsen mot min kind. "Oj," sa djursköterskan, "den tycker om dig! " Hm, orm i ansiktet? Nej, där gick gränsen.
"Du kan ta den nu", sa jag.
En annan gång var vi på ett zoo lite längre bort än Eskilstuna, i Florida närmare bestämt. Vi strosade på en cementgång och plötsligt slingrade sig en jätteorm tvärs över gången. Det visade sig att djurskötarna städade ormens terrarium så de hade liksom bara lagt ut den på gräsmattan.
Om ni tror att jag är jättetuff runt ormar så stämmer det inte riktigt. Jag hoppar till och skriker när en liten kopparorm slingrar sig över grusvägen i stugan. En gång stod jag inne i köket i stugan och lagade mat. Plötsligt får jag se något i ögonvrån som rör sig. En liten bebisorm ringlade stillsamt runt i köket. Då skrek jag också. Den lilla bebisormen hittade vi aldrig, den försvann någonstans i köket. Den kanske har blivit fullstor nu och ligger och lurpassar i sitt bo i köksväggen... Nä, nu har jag sett för många skräckfilmer igen.
Peace, people!
