pärlann.blogg.se

Jag följer med stort intresse SVT Nyheters granskning av livstidsdömda personer i Sverige. Det finns många intressanta frågeställningar i reportagen. Jag funderar en del på det här med diagnoser av grova brottslingar.

Vi kan ta K-J Johansson som exempel. K-J Johansson har a) torterat två små barn, b) torterat ihjäl en bebis ( han dömdes för dråp) c) mördat en 42-årig kvinna på ett synnerligen bestialiskt sätt. Denne man avtjänar för närvarande ett livstidsstraff för det sistnämnda mordet. Jag undrar alltid i dylika fall hur personen kunde dömas till fängelse och inte psykvård. Sunt förnuft säger på något sätt att om man begår ovannämnda övergrepp så kan man inte vara riktigt okay i huvudet. Han anses dock vara sadist, kanske också psykopat. Men vad jag förstår räknas varken sadism eller psykopati som psykiska sjukdomar. Vad är det då?

Jag funderar också över hur man diagnosticerar en dylik person. Han måste väl ha genomgått en psykiatrisk undersökning? Hur ser en sådan undersökning ut? Vore väldigt intressant att få mer kunskap om det.

K-J Johansson har nu fått en snitsig advokat som ska hjälpa honom ansöka om att få ett tidsbestämt straff. Varför han nu ska ha det. Ja, jag vet, i en rättsstat kan vi inte låsa in alla knäppskallar forever och kasta bort nycklarna, men kanske, kanske är det så att om en person begått flera horribla brott så ska personen helt enkelt inte vara ute i samhället. Eller, en brottsling har väl sonat sitt brott när strafftiden går ut? Men när går strafftiden ut om man sitter på livstid? Borde livstid vara livstid? Många frågor blir det.

 

Ett annat fall jag under några år följt med stort intresse är "fallet Thomas Quick" som det brukar kallas. Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han egentligen heter har gått från att vara en dömd seriemördare till - oskyldig.

Han fick resning beviljad i alla åtta mordfallen och frikändes. Det måste vara unikt i svensk rättshistoria. 

Jag läste hans nyutkomna självbiografi som passande nog heter:"Bara jag vet vem jag är". Jag blev lite smått besviken. Den är i och för sig lättläst och intresseskapande, men det blir snudd på tjatigt med uppräknandet av alla ångestdämpande och lugnande mediciner han stoppade i sig under åren på Säter. Ett visst löjets skimmer läggs också över hans läkare och terapeuter som lät sig luras och duperas av hans många fantasier om mord och vidriga uppväxtförhållanden. Skulden hamnar mestadels där, hos dem. Jag hoppades att han skulle skriva mer om bakgrunden till de brott han faktiskt begick i unga dar, grovt rån, dråpförsök, sexuellt övergrepp osv vilket gjorde att han hamnade på Säter från första början. Men det är väldigt lite om det. Jag tycker inte hans självbiografi ger större insikt än övriga böcker skrivna om honom.

Nåväl, Sture B är ute i friheten nu och vi får väl hoppas att det går bra.